Dåligt samvete

Jag tänker på gåvor till min mamma. En ny lampa, en ny duk, ett överkast i en finare färg. Jag vill köpa mig fri från det dåliga samvetet, jag vet det. Hon skulle inte märka det nya. Jag skulle må bättre av att jag gjort något. Tills det går för lång tid mellan mina besök igen och mitt dåliga samvete skriker om övergivenhet. Jag överger henne precis som hon har övergivit mig. Det är känslor, det finns inte alltid logik i dem.
När mamma flyttade till gruppboendet köpte jag röda ramar till barnbarnens fotografier. Rött ska de med en demensdiagnos dras till. Även soffan var röd. Fotona tror jag inte hon ser men soffan är hennes favoritplats. Nu är den röda tvåsitssoffan utbytt mot en orange tresitsig soffa som hon kan ligga raklång i. Jag såg framför mig hur min brist på initiativ till tresitsig soffa skulle leda till att hon fick kontrakturer i sina ben. Nu har jag stillat samvetet igen en stund förutom det där med att jag inte varit där den här veckan. Men jag har en dag till på mig...
Jag gråter inte. Jag tror att jag inte känner efter. Jag försöker göra, utföra något. Typ torka bordet, känna på blommorna om de fått vatten, le och le och le mot mamma så hon ska känna glädje. Ibland känner jag mig som en skådespelare. Skrattar högt som om hon skojade med mig medan hon egentligen sagt något oförståeligt. Jag är för mycket sjuksköterska. Jag är för känslodämpad. Jag drar mig för mycket för att åka dit. Jag kan inte komma på ett enda sätt att göra det mysigt i hennes lilla krypin. Jag tänker i risker, fallrisk, kontrakturrisk, risk för karies... Jag vill skjuta det ifrån mig. Men ibland så går det inte. Jag gnolar med i någon låt, lite tondövt men vackert enligt mig själv och hör mammas röst genom mig. Då gör det ont. Då saknar jag allt det där som är borta. Då skäms jag över att jag ändå är lycklig.
member
Tina
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst