Det här är mina ord, skrivet av Tania

Mitt fängelse…
Länge har jag hållit mig i bakgrunden. Inte varit delaktig, men ändå velat vara med. Jag är min fasad. Blockar allt som kan göra mig svag. Jag har byggt mitt eget fängelse där jag ensam står och längtar ut till gemenskapen. Längtar till alla andra som kan gråta och prata om det som gör ont. Jag kan inte. Jag vill vara liten ibland. Jag vill kunna gråta floder och känna att jag har rätt att göra det. Jag vill känna att jag har rätt till mina känslor. Det gör jag inte nu. Jag känner mig falsk.
fangelsegaller
Så jag håller mig undan…
Många kanske ser det som att jag är otrevlig och att jag inte bryr mig om min storfamilj och min släkt. Gör inte det. Jag bryr mig. Jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag har svårt för att prata, det blir oftast ytligt prat och sen blir jag tyst. Jag tycker att det är jobbigt i situationer med mycket folk, därför är jag oftast inte med. Det är så jag är, och jag kan förstå om det uppfattas fel. För hon som aldrig kommer på tillställningar, hon som aldrig kommer och hälsar på, hon VILL ju inte komma. Jag är så fruktansvärt osäker och tror att alla tycker illa om mig, varför är jag inte är så kärleksfull utåt som mina systrar? Varför tar det emot så mycket att öppna dörren? Varför blev jag så här?
images
Det är en sida…
Andra sidan fick vi se idag, vi som kom för att hylla fina morfar på hans vackra begravning. När den hårda fasaden spricker, så kommer en annan del av mig till min ”räddning”. När jag inte kan hålla ihop längre och när andra runt mig sörjer, är jag ”clownen” som vill förvandla tårar till skratt. Jag känner mig starkare när jag kan få andra att skratta. Jag packar åter igen ner känslorna och sätter mig in i en annan roll. Allt för att inte tappa fästet, för jag vägrar känna mig svag. Jag är ju den starka, hårda, kalla. Jag är Tania.
Vill inte prata om mamma…
Det har snart gått 8 år sen mamma opererades. Jag har inte velat prata om mamma för att jag och min mamma har inte haft världens bästa relation, vilket jag tycker är synd. Men så är min verklighet och den har satt spår i mitt fortsatta agerande. Jag är inte den vårdande dottern. Jag är den praktiska. Jag kan sköta maskineriet, jag planerar och sätter saker i rullning, men jag är inte den som är nära. Jag vill veta vad som händer, men jag vill inte se det hända. Att se en människa förfalla gör mig fruktansvärt rädd och sista gången jag var och hälsade på mamma fick jag en panikångestattack… det var över ett år sen. Jag tappade kontrollen.
dreamstime_m_21865915_braincoggs
Att i så många år känna mig skyldig, usel, undvikande till den grad att jag ibland inte ens svarade i telefonen när pappa ringde, för att jag var rädd att han skulle fråga om jag skulle följa med till mamma. Att jag gång på gång fick såna skuldkänslor när jag sa nej, gjorde att jag höll mig borta mer och mer. Jag sågs säkert som otroligt självisk, men jag visste ju att jag inte skulle klara av det. Idag känns det bättre. Pressen från min familj är borta, och jag känner inte längre lika starka skuldkänslor för att jag inte följer med till mamma.
Jag älskar dig…
Vi har hittat varandra Tina, Bibi och jag. Vi gör fantastiskt roliga saker tillsammans. Vi åker på familjeresor och jag får tuppjuck på alla barns stoj och skrik, och Bibi blir galen på när jag frenetiskt rör om i mitt latte-glas. Men det är ok. För vi är ärliga mot varandra. Men en del av fasaden är fortfarande kvar i min roll som syster. Jag har svårt för att visa kärlek och sorg, för i mitt huvud ska jag ju vara stark. Jag har jättesvårt för att säga ”jag älskar dig” till mina systrar och min pappa, men min man och mina barn tjatar jag ju nästan sönder dagligen med min kärlek. Varför är det så? Jag har inget minne från min barndom, där vi någon gång sa att vi älskade varandra. Har det satt en spärr i oss, som gör att det är svårt att få fram orden? Idag säger jag det dagligen, flera gånger om dagen till min man och mina barn. De ska höra de tre orden långt efter jag är borta, som ett ekande minne. Och någon gång ska jag även kunna säga det till mina systrar utan att det känns som ett främmande språk som ligger fel på tungan. För jag gör ju det… älskar dem.
1932223_10152015692811028_616473794_n
Det här är mina ord, min verklighet.
Kram Clownen.
member
Tina
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst