I natt sa vi hejdå!

image
Jag vet inte hur det började men sen känns allt så klart. Du fick en grav men var ändå inte redo att lämna mig. Från början kände jag bara din närvaro på ett spöklikt sätt. Efter ett tag kunde jag se och röra dig. Du stannade en stund. Du var ditt gamla jag men jag minns inga ord. Sen var du borta igen. Jag slängde mig på mina knän vid din gravsten och hysteriskt bad jag dig att inte lämna mig. Du dök upp en sista gång. Vi satt på golvet och du höll armen runt mig. Ensamheten blev så påtaglig och tårarna gick inte att hejda. Det var verkligen sista gången jag skulle få se dig, du var bara där för att säga hejdå. Ditt sista leende sa att jag inte skulle vara ledsen eller rädd och var du borta och allt jag såg var en flock svartvita gäss.
Det är då jag vaknar, livrädd över att det ska vara på riktigt. Tårarna går fortfarande inte att hejda men jag gör allt för att inte väcka de andra. Mina tårar är mina egna och jag gråter ensam.
Klockan är 02.56, jag vill inte somna om, jag är rädd för att min dröm är mer än bara en dröm, rädd för att låta natten gå för fort och jag får ett svar.
Kan inte någon bara säga att allt blir bra, att det jag låser inom mig en dag kommer att försvinna.
Kommer det någonsin kännas ok att säga hej då!?
jag
Bibi
2 Kommentarer
Kommenterar som gäst