Just nu är det tufft..

Det har gått lång tid. Det är inte lika lätt att vara stark längre. Det går längre och längre mellan gångerna jag hälsar på och jag ser tydliga förändringarna på att hon blivit sämre.
Jag ser inte min mamma längre, det känns som om det bara är skalet kvar. Det har varit kvällar då jag fått ångest över tanken att hon kommer att dö, gråtit mig till sömns och drömt mardrömmar om den dagen det händer.
Jag ser inget levande i hennes blick längre. Jag har kanske bara haft otur och varit där när hon är som tröttast eller så är det bara så det är nu!?
Jag vill inte att hon ska dö!!
Jag har aldrig tidigare varit rädd för döden men nu när man, trots ovissheten, känner att den är närmare än någonsin, känner jag mig så hjälplös, liten och i behov av min mamma.
Jag känner mig ensam, ensam i att känna det jag känner.
Är det meningen att man bara ska acceptera det ödet för att man vet hur utgången kommer att bli!?
Det är jävligt tufft att hålla huvudet högt, torka tårarna och stå stadigt när man känner att man inte har den enda rätta personen att luta sig emot, sin mamma.
/Bibi
jag
Bibi
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst