Låt mig slippa säga det högt!

Bibi_hatt
Att sörja min mamma i 6 år är det jobbigaste jag någonsin varit med om. Jag har sökt, letat och försökt hitta rätt hjälp för att bearbeta alla känslor som uppstår i denna jobbiga situation. Livet går ner ner ner långt ner i den djupaste av alla gropar och sen hittar man en ljusstrimma och livet går en aningens upp. Jag brukar säga "det jag inte ser finns inte" och jag måste få ha den distansen för när jag sen träffar och ser min mamma som inte längre ser ut eller beter sig som min mamma så kommer all den där verkligheten tillbaka och jag får börja om på nytt igen. Jag vet att folk bryr sig när dom frågar hur det är med mamma men faktum är att varje gång någon frågar mig om min mamma så är jag i min bubbla där "det jag inte ser inte finns" vilket gör att verkligheten kommer som en käftsmäll och jag får börja om. Grejen är den att min mamma inte kommer att bli bättre och om jag säger att det är bra med mamma så ljuger jag. Min mamma är sjuk och tynar bort och har gjort det de senaste 6 åren. Ska jag behöva tala om det för alla som undrar hur det är med min mamma. Min mamma kommer inte att bli frisk, min mamma kommer att dö. Låt mig slippa säga det högt.

Hur mår jag?

Jag mår ok. Jag måste fungera för min familjs skull. Muren finns fortfarande där och behöver rivas men än så länge tillåter jag inte det. Jag letar efter ljusstrimmorna som gör mig glad i vardagen och jag tror att jag hittar dom allt lättare. Mitt mål är att på något sätt EN person att må bra för en liten stund om det så är med en present, komplimang, min hjälp eller ett leende så varför inte anstränga sig lite extra för att själv få må bra. Det är där jag hittar dom, ljusstrimmorna. Det finns alltid någon man kan göra glad.

Mammas ord ekar i mitt huvud,

Livet är stort, lev det på ett sätt du inte behöver ångra och det är precis det jag ska göra.
jag
Bibi
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst