Mitt namn

I en rätt trist korridor vandrar du fram och tillbaka. Ibland sticker jag ut huvudet och hejar glatt på dig som om vi möts för första gången. Du blir glad av att se mig men fortsätter att vandra, vandra, vandra. Oron måste ut, den där känslan i kroppen som får dig att trampa runt. Jag önskar den bara gled ner för din kropp som ett vattenfall, bildar pölar vid våra fötter, torkar bort och finns inte mer.
Ibland går jag bredvid dig i din raslösa vandring. Fram och tillbaka armkrok går vi där i tomma tråkiga, sterila korridorer. Jag förstår att det är bra att minska intrycken. Men det är så uppenbart. Tomheten, i korridoren, i min mamma, i mig, väggen är så tom så jag kan inte gömma bristen på intryck. Kanske är det bra, jättebra, toppen egentligen? Jag är bara precis där för min mamma? Och kanske var det därför, i min totalt medvetna stund tillsammans med min mamma som jag hörde orden som gjorde mig så lycklig. Mitt namn.
Tina, Tina, Tina...
Bara det. Men det är inte bara ord för mig. Det är mitt namn. Det betyder att hon såg mig, kände mig. visste att jag var där. Och att hjon mindes mig. Är det inte alldeles underbart!!
Det ÄR alldeles underbart! :)
member
Tina
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst