När dagar är som tyngst

Jag har en mur uppbyggd runt mig, en stadig mur av rött tegel. Den är hög, bred och flera mil lång. Ibland är det svårt att se över till andra sidan. Jag placerar mig i ett trångt hörn med strålkastare riktade mot mig. Min blick är fäst i en och samma punkt i marken. Ord av känslor snurrar som tankarna slår bort. Jag vill inte gråta inför någon, jag vill bara att någon ska förstå. Känslorna är avstängda och jag är fortfarande ensam i mitt hörn.
Någon gång ibland ser jag skymten av vad som kan finnas på andra sidan, det är lycka. Med färger som svart, rött och glimmande silver kan jag för stunden ändra skepnad och känna mig fri, där inget ont kan nå mig.
Mina läppar är förseglade när jag gör allt för att med ord rasera min mur.
Jag placerar mig i mitt trånga lilla hörn med strålkastarna riktade mot mig, låter mina fingrar föra min talan och hoppas att på att någon lyssnar.
Tina, tack för att du håller mig på fötter när allt känns hopplöst!
jag
Bibi
2 Kommentarer
Kommenterar som gäst