Nedåtgående platåer

Demenssjukdomen förändras som i etapper i nedåtgående platåer. Det här vet jag som sjuksköterska. Jag vet hur platåerna brukar se ut. Ändå sög det till i magen när jag gick in i badrummet och såg toaförhöjningen. Och i hallen står det en rullstol igen. Mamma går sämre. Det var länge sedan jag såg henne gå. Hon ligger alltid i sängen eller i soffan när jag är där ungefär en gång i veckan.
Jag är vädigt fokuserad på nuet när det gäller mamma. Jag vet att hennes förmågor försvinner en efter en och då är det så viktigt att värdesätta de som finns. Det var länge sedan jag såg mamma verkligen se mig och prata med mig. Men idag höll hon takten med sin fot en liten stund när jag klappade takten till musiken mot hennes ben. Och när jag pussade henne på kinden, pussade hon tillbaka och hon svarade hejdå när jag skulle gå.
Jag var glad över det där. Verkligen glad. Och ledsen. För hur mycket jag än förstår saker och ting så fattar jag ingenting. Hur kan det få vara tillåtet att dö så här, en bit i taget i så många år?
Hennes värme mot mln fuktiga kind tröstade lite och jag tog ett andetag i taget. Det är så man hanterar smärta bäst. Det räcker med ett andetag och sedan ett till. Ibland är det lite jobbigt förklarade jag för mamma. Men det gör lngenting. Jag finns här ändå. En gång i veckan, en stund och ibland ett andetag i taget.
member
Tina
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst