Styrka och skinnjacka

Hej mamma!

Jag kände för att prata lite med dig igen. Det känns som att styrkan har försvagats. Fast vad är styrka? Att hålla ihop sig själv, försöka tro att allt ordnar sig? Eller är det att till slut lägga sig i din famn och faktiskt gråta. Du strök mig på huvudet då. Jag är så handfallen hos dig. Jag måste göra något. Du ligger rofyllt på soffan medan min blick söker efter något aktivt att göra. Att krångla med dig i en rullstol när du ser så rofylld ut känns inte rätt. Men saknar du inte synen av vitsippor en vacker vårdag mamma? Jag tänkte att du gjorde det så jag gick ut och plockade några åt dig. Viftade lite med dem framför dig för att du skulle se. Jag ler och ler och ler framför ditt ansikte. Vill smitta dig med mitt glada leende. Gråten gömde jag mot ditt bröst. Jag masserade dina händer med en mjukgöranda kräm. Sedan visste jag inte mer. Puss på pannan och hejdå. Sedan gräver skulden hål i mitt bröst över att jag inte är hos dig mer.
När jag ser mig själv på foto så ser jag dig. När jag hör mig själv busa med barn, hör jag dig. När jag ser mina vener på fötterna, ser jag dina fötter. Jag är du och du är jag. Du lever alltid kvar i oss. Det betyder att du är jättenära fast du är så långt borta. Ibland tröstar det inte alls.
Jag bär din beiga skinnjacka. Jag gillar inte färgen alls egentligen. Men den är din. Så nu ska jag göra den till en av mina självklara plagg. Jag känner mig närmare dig i din skinnjacka än liggandes i din famn när din blick är någon annanstans.
Jävla skit-Alzheimers!
member
Tina
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst